Italienska vägen och Kullagården på Kullaberg

Italienska vägen till Kullagården

I detta inlägg kommer vi följa den s.k. Italienska vägen på Kullaberg, från utsiktspunkten över Mölle fram till Kullagården.

I ett tidigare inlägg finns vykort och information om Villa Aldal och Villa Pio som ligger i början av Italienska vägen: https://kullensvykort.com/2024/11/02/villa-aldal-och-villa-pio-i-borjan-av-italienska-vagen/.

I ett tidigare inlägg finns vykort och information om Hjortstugan som också ligger längs Italienska vägen: https://kullensvykort.com/2024/11/29/hjortstugan-jonssons-knutssons-hus-pa-kullaberg/

Kullagårdens äldre historia

Berättelsen om Italienska vägen börjar med Gustaf och Henriette Elfverson. Innan vi berättar deras historia krävs dock en inledning om Kullagården.

Kullagården på Kullaberg har mycket gamla anor. Under dansk tid fick den som skötte om Kullens fyr också använda gården. Det innebar bland annat att gården förlänades astronomen Tycho Brahe 1577–1601. Om Brahe någonsin var på gården är dock oklart. Under svensk tid blev gården ett s.k. rusthåll och fick då bland annat besök av Carl von Linné 1749. Gården förvärvades 1757 från kronan och blev då s.k. skattejord.

Kullagården och den tillhörande marken som omfattade hela västra Kullaberg tillhörde Nils Nilsson Kullenberg och Elna Andersson Pyk. Deras tre döttrar ärvde varsin tredjedel av ägorna. Dottern Kristina gifter sig med Jöran Elfverson. En annan dotter gifter sig med kvartermästaren Johan Brinck och efter att denna dotter avlidit gifter Brinck om sig med den tredje systern. Han kom därmed att äga två tredjedelar av hemmanet och Jöran Elfverson en tredjedel. Detta sker runt 1801 (Appelros & Kullenberg, 2021).

Vid laga skifte 1833–1834 delades Kullagården i två enheter som kom att kallas Gamla Kullagården och Nya Kullagården (se Ransby). Den mark som tillfallit Johan Brinck var nya Kullagården och den mark som tillfallit Jöran Elfverson var gamla Kullagården. Den sistnämnda gården fick även namnet Ransgård då den ligger där vägen delar sig mot Ransvik och fyren. I detta inlägg används dock namnet gamla Kullagården.

Gustaf och Henriette Elfverson tar över gamla Kullagården

Gustaf Elfverson föds 1814 och får runt 1850 ansvar för gamla Kullagården med tillhörande mark. Gården är känd bland danska turister redan under 1840-talet och någon form av mer permanent värdshusrörelse med tre resanderum hade inletts av Gustafs mor Anna Elfverson redan då gården övergick till familjen runt 1800.

År 1854 gifter sig Gustaf med den då 16-åriga Henriette i Brunnby kyrka. Paret kämpar för att göra det trivsamt för gästerna på gården. Henriette tar ansvar för köket och serveringen och Gustaf arbetar med att göra omgivningarna fina för turister. Han röjer promenadstigar och gör i ordning en mängd sevärdheter som utsiktsplatser och grottor.

Paret har många danska gäster som kommit med ångbåt till Mölle och som behöver förfriskningar efter att ha besökt bergets sevärdheter. Ångbåtsturismen hade börjat i liten skala på 1840-talet men blev efterhand mer omfattande. Men det kom förstås även en del svenska gäster. I en artikel om Gustaf och Henriette beskrivs hur det fina folket från Krapperup slott togs med i baron Gyllenstiernas båt av Axel Andersson (grundare av Hotell Kullaberg) till Ablahamn för att därefter ta en lätt promenad till gården (Magnusson & Täckström, 2019).

Vykortet nedan visar gamla Kullagården. I dörren står Henriette redo att ta emot gäster. Vykortet är skickat juli 1898, vilket är mycket tidigt för vykort från Kullen.

Vykortet nedan är också från gamla Kullagården. Liksom det förra vykortet är det utgivet av Killbergs, sannolikt 1898. Fotografiet är dock äldre än så. Henriette står nära dörren med en bricka och vid kafebordet sitter två gäster.

Fotografiet till vykortet ovan är taget av Peter P. Lundh, som låg bakom flera bilder som Killbergs gav ut som vykort före 1900. Därefter startade Lundh eget vykortsförlag. Han gav senare ut fotovykort med äldre fotografier, bland annat med detta motiv. På fotovykortet nedan är skärpan betydligt bättre.

Nedan ett fotografi på Kullagården från 1890-talet ur skriften ”Kullen” 32 Prospekter og 1 Orienteringskort utgiven av Galle & Aagaard.

Även vykortet nedan visar gamla Kullagården. Detta exemplar är skickat 1901, men kortet är tryckt under något av 1800-talets sista år.

Fotografiet ovan gavs även ut i ett vackert tvåbildsvykort tillsammans med Kullens fyr.

Gustaf Elfverson och Italienska vägen

År 1860 ropar Gustaf in även nya Kullagården med dess marker på auktion. Han kommer då att äga i princip hela västra Kullaberg. Den nya gården används som en jordbruksfastighet och blir först senare värdshus. Mer information om det finns sist i detta inlägg.

I samband med köpet av nya Kullagården intensifierar Gustaf arbetet med att göra Kullaberg attraktivt för turister. Vägen till Kullens fyr via Kullagården är vid denna tid en smal grusväg. Eftersom vägen främst använts för att frakta kol till fyren har man velat undvika backar och bland annat utnyttjat en dalgång.

Gustaf bygger istället en helt ny västlig väg med fantastisk utsikt över Mölle för de hästekipage som ska ta sig upp mot fyren. Den nya vägen blir klar 1864 och innebär en stor förändring för turismen i Kullen. Nu blir resan upp på berget en attraktion i sig!

Den nya vägen kallas inledningsvis just Nya vägen men döps senare om till Italienska vägen. När detta skedde verkar oklart. Enligt Magnusson & Täckström skedde det några år efter att vägen hade byggts. Första gången namnet nämns i dagspressen är i en artikel i Höganäs tidning den 23 april 1895 och då verkar namnet redan vara etablerat.

Den del av Italienska vägen som ger besökaren en vidunderlig utsikt över Mölle har förevigats av ett flertal vykortsförlag.

På vykortet nedan ses en grupp människor som tar sig upp för berget. Fotografiet är taget av Salfon Almquist, sannolikt omkring 1905–1910.

Vykortet nedan är utgivet av Granbergs Konstindustri. Flera av personerna syns dock även på förra vykortet. Det är därmed sannolikt att kortet har tagits av Salfon Almquist vid samma tillfälle.

Två kvinnor vandrar uppför vägen på detta kolorerade vykort från början av 1910-talet.

En fin bild av fotografen Zander Carlsson på ett vykort från början av 1910-talet.

Även byns stora fotograf Peter P. Lundh gav förstås ut vykort från vägen. Här ett fint kolorerat kort från 1900-talets början.

Det finns även ett stort antal mer moderna vykort från Italienska vägen. Här ett utgivet av Pressbyrån med en bil på väg uppför berget.

Gustaf Elfversons vidare mödor

Byggandet av Italienska vägen är inte det enda som Gustaf Elfverson gör för att Kullen ska bli en turistattraktion. Han tar fram nya namn på en mängd sevärdheter. Efter ett besök av Oscar I:s gemål Josefine på 1850- eller 1860-talet döper Gustaf om Möllebäcksmalen till Josefinelust. Den närbelägda grottan blir Josefinelustgrottan. Grottan som i folkmun hetat ”Göken i hålet” blir Valdemarsgrottan.

Gustaf röjer också promenadvägar och bygger stegar, trappor och gångstigar till sevärdheter. Vid Josefinelust byggs en utsiktsplats och grottan rensas så att det är möjligt att sätta in ett stort bord och stolar. Det byggs trappor ned till Ransvik och gångstigar till Ablahamn, Djupadal och flera andra besöksmål.

Gustaf Elfverson säljer Kullagården

Efter att hamnat i ekonomiskt trångmål säljer Gustaf 1872 sina två kullagårdar med all tillhörande mark till den då 16-årige baron Nils Gyllenstierna på Krapperup. Affären kom att ses som ett skambud och Henriette var mycket upprörd, bland annat då hon innan mötet uppmanat Gustaf att inte sälja gårdarna och då hon inte själv skrivit på köpeavtalet.

Enligt avtalet fick paret bo kvar på gården som arrendatorer och Henriette skötte under lång tid framåt värdshusrörelsen. Gustaf går bort 1887, men Henriette fortsätter arbetet innan hon 1899 överlåter till sin son Johan.

Den gamla Kullagården brinner

I januari 1900 brinner boningshuset på gamla Kullagården upp och byggnaden återbyggs inte. I dag finns det kvar två uthuslängor från gården.

I samband med branden lämnar Johan Elfverson verksamheten och bygger i stället Hotel Elfverson i Mölle som öppnar 1902.

Däremot fortsatte verksamheten i det som kom att kallas nya Kullagården.

Värdshusrörelsen i nya Kullagården

Efter branden på gamla Kullagården uppstod nya Kullagården en bit bort. Den nya gården var betydligt mer modern och bättre anpassad för värdshusrörelse.

Vykortet nedan är överräckt till mottagaren november 1901. Kanske är det några av gårdens gäster som har cyklat dit.

Ansvaret för den nya gården lades inledningsvis på källarmästaren Johannes Ahlbäck som arbetat sig upp på gården. När han flyttade till Grand Hotel som öppnade 1909 tog Oscar Ohlander över driften.

Ohrlander totalrenoverade gården och inredde 15 gästrum. Han anlade dessutom en ny trädgård med rosor och akacior.

På detta vykort har fotografen Peter P. Lundh placerat ut en mängd människor vid bord utomhus för att skapa liv i bilden.

Två vykort från värdshusets trädgård där Peter P. Lundh återigen placerat ut gäster.

Ytterligare ett vykort på trädgården, samtida med kortet ovan.

Ohrlander lät även uppföra ett lusthus i trädgården där det bland annat gick att dricka lemonad, sockerdricka och kakaomjölk. På vykortet nedan ses lusthuset med gäster. Vykortet är utgivet av Zander Carlsson omkring 1910.

Värdshuset på nya Kullagården brinner ner och byggs upp

Natten mellan den 21 och 22 mars 1916 eldhärjas gården. Vid uppbyggnationen byggs ett nytt värdshus i engelsk korsvirkesstil och i trädgården uppförs en ny dansbana.

Driften av hotellet tas över av Martin Johansson som skriver kontrakt med AB Kullaberg. Han har tidigare drivit Hotell Olympia i Mölle.

De tre nedanstående vykorten är sannolikt från 1920-talet.

Vykortet nedan med en interiör från hotellet är sannolikt från 1930-talet.

Med tiden fick Kullagården mer och mer konkurrens från hotell i Arild och Mölle. För att öka attraktionskraften börjar Kullabergsbolaget redan i mitten av 1930-talet att planera för en golfbana. Banan invigs av kronprins Gustaf Adolf den 1 juli 1945. På vykortet nedan är det kronprinsen själv och hans söner som är ute och spelar.

Litteratur

En artikel om Kullagården finns i boken Här ha vi det ljufveligt. Hotell och pensionat i Mölle och Arild genom alla tider (Magnusson & Täckström, 2012). Informationen om den nya Kullagården kommer i huvudsak från denna bok.

En artikel om Gustaf och Henriette Elfverson finns i boken Resan till Paradiset, Människor i Mölle del 3 (Magnusson & Täckström, 2019). Mycket av informationen om paret Elfverson kommer från denna bok.

I boken Kullens fyr: I sjöfartens tjänst sedan 1500-talet (2024) har Erik Magnusson skrivit ett avsnitt om turism som berör både Elfversons och Kullagården. I samma bok har Peter Appelros & Krister Kullenberg skrivit ett avsnitt om fyrvaktarna och deras bostäder som berör Kullagården.

Henrik Ranby har skrivit en artikel som delvis berör Kullagårdens historia (Kulturminnet som staten rev) i Kullens Hembygdsförenings årsbok Kullabygd 2018.

Peter Appelros & Krister Kullenberg har skrivit en artikel som delvis berör Kullagårdens historia (Elfversons torp – Hjortstugan) i Kullens Hembygdsförenings årsbok Kullabygd 2021.

I boken AB Kullabergs natur 1914–1999: förvaltning, forskning, naturvård och turism (Påhlsson et al, 2014) finns information om Kullabergsbolaget som köpte marken på västra Kullaberg 1914.