Gemensamhetsbadet i Ransvik – hälsning från Mölle

Början på gemensamhetsbadet i Mölle

En av de saker som Mölle blivit mest känt för är gemensamhetsbadet i Ransvik, som var den första platsen i Sverige där män och kvinnor badade tillsammans i större skala.

Innan gemensamhetsbadandet kom till Mölle fanns fenomenet på flera ställen i Europa. I en artikel i Aftonbladet 1878 nämns att de svenska havsbaden är att föredra, eftersom de holländska och franska baden i allmänhet är gemensamhetsbad. Det sågs som sämre eftersom man då måste klä sig i baddräkt och inte fick den positiva verkan av vattnet mot naken hud. I en artikel från juli 1900 om badlivet i Falsterbo nämns att man kommit så långt i ”Trouvillefasoner” att män och kvinnor bada tillsammans, dock i huvudsak familjevis. Trouville-sur-mer är en turistort i Normandie. Fenomenet gemensamhetsbad på turistorter var alltså känt i Sverige sedan länge.

Det är oklart när gemensamhetsbadet i Ransvik uppkom. Både forskaren Henrik Ranby och journalisten Erik Magnusson har letat efter tidiga omnämningar. Trots att besök i Mölle beskrivs i en hel del litteratur och dagspress nämns gemensamhetsbadet varken under  1890-talet eller 1900-talets första år. Det tidigaste säkra belägget är i ett brev från författaren Sophie Elkan 1906. Däremot finns det flera tidigare berättelser om ett i övrigt uppslupet badliv, med oblyga nakenbad vid de fritt belägna badplatserna (se Magnusson & Täckström, 2017).

Det finns minst tre teorier om hur gemensamhetsbadet startade, som enkelt kan delas upp i svenskar, danskar och tyskar (se Magnusson & Täckström, 2017). Den mest sannolika teorin är att fenomenet startades av danska turister. Ransvik var bara ett av flera badställen för en mölleturist. Det är ingen plats man bara hamnar på, utan kräver en strapats från Mölle eller en tur med roddbåt. För danska turister som bodde på Kullagården uppe på berget, som var ett av de fåtal pensionat som fanns under 1890-talet, låg Ransvik däremot nära och bra till för bad. De danska turisterna var då helt dominerande. De kunde enkelt ta ångbåt till Helsingborg, därefter tåg till Höganäs via Kattarp och sedan vagn vidare mot Kullen. Att danskarna populariserade Ransvik som badplats verkar mycket sannolikt. Redan under 1910-talet fanns också teorier om att studenter från Lund varit delaktiga i att starta gemensamhetsbadandet. Slutligen hade tyska turister stor betydelse för framväxten av fenomenet, men de kom i större skaror lite senare och byggde kanske snarare på något som redan fanns.

Magnusson för också fram en teori till varför just det fria badandet i sig blev så populärt. Det vanliga vid turistorter var att man badade vid badhus. Men kallbadhuset i Mölle hade blåst sönder i en orkan julen 1902, vilket gjorde att turisterna i större utsträckning sökte sig till bad i naturen. 

Det finns en del vykort från Ransvik som trycktes under 1900-talets första år, men de visar inget badliv. Platsen var ett av flera utflyktsmål för vandrare som njöt av naturen.

Ett av de tidigaste tillfällena när badet nämns i dagspressen är i ett stort reportage om Mölle i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1907. Av artikeln att döma kan gemensamhetsbadet knappast varit något särskilt stort fenomen, det nämns att de tyska herrarna ”alltemellanåt” besvärar kvinnorna med oförsynt påträngande. Att skylla de osedliga vanorna på tyskar är något som återkommer gång efter gång i dagspressen de kommande åren.

Från 1909 börjar gemensambadet upmärksammas utomlands, framförallt i Tyskland. Det börjar också att göras journalfilmer med badandet. Samma år kommer också fler och fler vykort från byns store fotograf Peter P. Lundh som dokumenterar badlivet. Vykorten som turisterna skickade hem bidrog självklart till att sprida ryktet om gemensamhetsbadet.

Nedan två vykort skickade sommaren 1909. För den som inte ville ge sig ut på ett äventyr till fots gick det att åka roddbåt från Mölle till badet, vilket syns på det första kortet.

Gemensamhetsbadandet var åtminstone från 1909 tydligt anknutet till Ransvik. De andra baden sorterades normalt som dam- eller herrbad. På vykortet nedan ses dambadet vid Svarta Hallar utanför Mölle, som var ett av många badställen längs berget.

Storhetstiden 1910–1913, badmode och diskussioner om badandet

Det som var spektakulärt med Ransvik var inte så mycket att män och kvinnor badade tillsammans, utan att det gjordes med ett nytt badmode där männen inte hade hel baddräkt. Vid de franska gemensamhetsbaden var badandet mer uppstyrt och övervakat.

I etnologen Marianne Larssons bok Män i baddräkt finns en intressant genomgång av det manliga badmodet. De hela baddräkterna introducerades på 1870-talet. De var ärmlösa och gick ungefär ner till knäna. Även i Sverige kom den här typen av baddräkt på 1870-talets andra hälft, men slog igenom först senare. De kroppsnära dräkterna sågs sannolikt som mycket vågade. Baddräkter för kvinnor bestod vid denna tid annars av överdelar med långa kjolar över fotsida benkläder.

Mölle är känt för de tvärrandiga baddräkterna. Sådana baddräkter hade funnits länge vid bl.a. de franska baden. Ränderna var sannolikt inspirerade av franska fiskares randiga tröjor. Genombrottet för den randiga baddräkten i Sverige kom i början av 1910-talet. År 1911 introducerade PUB, som var Sveriges största affär för herrartiklar, dräkter och byxor i blårandig och rödrandig trikå. Året efter började även Åhlén & Holm att sälja sådana baddräkter, främst riktat till kvinnor. De flesta turisterna i Mölle hade köpt sina dräkter i städer som Berlin och Köpenhamn, så det finns många bilder med randiga baddräkter från före det att dräkterna slog igenom i Sverige. Kanske inspirerade turisterna till modets utveckling.

Bomullstrikån i de tidiga baddräkterna var generellt inte tjockare än vår tids t-shirts. Dräkterna var därför ganska avslöjande, som syns på vykorten nedan. I en artikel 1910 beskrevs att baddräkterna ”inte ens har fikonlöfvets skylande egenskaper” när de är blöta.

I maj 1910 öppnade Möllebanan med tåg mellan Höganäs och Mölle. Den nya enklare resvägen gav en boost för både turismen i allmänhet och intresset för Ransvik. Enligt en artikel i Höganäs tidning juni 1910 hade Mölle besökts av 3 000 turister dagen före, varav 2 000 kommit med tåget och 1 000 med ångbåt.

Det är först nu som gemensamhetsbadet ges något större intresse i rikspressen. Samtidigt var det ändå inte så mycket diskussioner. Det var inte på något sätt ett sådant ramaskri som det framställts i modern tid. Moralpaniken var enligt Ranby främst knuten till högborgerliga, kyrkliga och konservativa kretsar.

I lokalpressen var det märkligt tyst. Ranby menar att det kan ha funnits en lokal överenskommelse om att inte skriva för mycket om badandet. I tredje upplagan av Peter P. Lundhs guidebok ”Führer aus Kullen” från 1910 nämns inget om gemensamhetsbadet, även om det finns en oskyldig bild. Platsen beskrivs som ett naturskönt resmål.

Från 1910 började trots allt en diskussion om att styra upp situationen. Fokus låg till stor del just på själva badmodet. Det var den halvnakna manskroppen som sågs som ett stort problem. Män med endast badbyxor, fast de badade med kvinnor.

År 1910 satte markägaren Nils Gyllenstierna vid Krapperup slott upp skyltar vid Ransvik med föreskrifter för badet. Herrar skulle använda hel baddräkt och inte endast badbyxor. Det infördes också regler om att om- och påklädning och solbad inte var tillåtet på platsen.

På vykorten från Ransvik syns en mängd olika badmoden. Vissa män har hel baddräkt, som påbjöds. Andra har baddräkt men har dragit ner den så att de ändå har bar överkropp. En specialare var att dra ner ena axelbandet som mannen högst upp på nedanstående vykort. Slutligen är det vissa som helt enkelt bara har badbyxor.

Gyllenstiernas regler tas upp i två artiklar i Dagens nyheter sommaren 1910. I en artikel från juni kommenteras de nya reglerna med att opinionen hos badgästerna är emot dem. I en artikel från augusti konstateras att föreskrifterna inte följts och att det förstås är svårt att upprätthålla regler för turister på tillfälligt besök. Ännu mer intressant är artikelns ifrågasättande om gemensamhetsbadet verkligen är något att uppröra sig över. Som vanligt vill man också poängtera att det är utlänningar (dvs. danskar och tyskar) som står för badandet.

Väl uppe på land var det dock många som bytte om till ordentliga kläder. Nedan finklätt folk på ett kolorerat vykort.

Fenomenet med gemensamhetsbad spreds sig ganska fort i Sverige de kommande åren efter starten i Mölle, bland annat till Falsterbo och till Hässelby strandbad utanför Stockholm.

Peter P. Lundhs och andra fotografers fotovykort från Ransvik

Inom vykortsforskning skiljer man på förlagsvykort och fotovykort. Förlagsvykort trycktes i mer eller mindre stora upplagor. Ett fotovykort är ett fotografiskt vykort som gjordes i en mycket liten upplaga, som t.ex såldes till de som var med på fotografiet. Kvaliteten på bilden är också mycket bättre än på de tryckta vykorten.

Fotovykort är ovanliga. Men från Ransvik finns det ganska många sådana vykort. Framförallt av byns store fotograf Peter P. Lundh. På sommaren kom Lundh till stranden runt lunch med sin kamera. Det sorlande vimlet av svenska, tyska och danska tystade något medan badgästerna samlade sig för gruppfoto. Lundh tog både gruppbilder uppe på stranden och bilder på de badande.

Många av de här fotografierna blev ganska udda när män i hög hatt och kvinnor i långklänning blandades med badare i badkläder. I många fall var det fler som tittade på badarna, än som själva badade.

På kvällen, i god tid före det att Köpenhamnsbåten avgick, blev det sedan kö utanför Lundhs ateljé i Mölle för att köpa ett vykort med ett gruppfoto som tagits på förmiddagen och där man själv var med. Att vykortet kunde köpas samma dag bidrog förstås till köpsuget. Självklart hade Lundh även brevlåda vid ateljén. Merparten av de kort som överlevt till våra dagar är dock oskrivna och i många fall köptes de nog mer som souvenirer.

I takt med att turismen växte blev fotovykorten lukrativa. Enligt en artikel i Höganäs tidning från 1910 antas Lundh snart vara miljonär då minst 10 gruppbilder med 50 gäster per bild tas per dag (se utdrag ur artikeln i Magnusson, 2009). I början av 1910-talet kostade ett fotovykort hos Lundh ca 50 öre, vilket var rätt mycket. Som jämförelse kunde en dansk turist åka ångbåt tur och retur Köpenhamn–Mölle för 4 kronor.

De fotografier som Lundh var särskild nöjd med tryckte han som vykort i stora upplagor. Det kunde både vara vanliga gruppbilder och mer arrangerade bilder som vykortet nedan.

I artiklar och litteratur om Peter P. Lundh nämns ofta att han hade avtal med markägaren Gyllenstierna om ensamrätt till fotografering vid Ransvik. En anledning till detta var åtminstone delvis att det förekom en mängd amatörfotografer vid Ransvik. I en artikel i Höganäs tidning 1910 uppmärksammades det som ett problem och amatörfotografering kom att förbjudas. I samband med förbudet fick Lundh ensamrätt till fotografering och detta angavs på skyltar vid badet (se Ranby, 2017).

Det fanns även därefter en viss kritik mot Lundhs badbilder (se utdrag ur dagspressen i Magnusson, 2009). Själva fotograferandet var mer omdiskuterat än badandet. År 1913 chockhöjde Gyllenstierna arvodet för fotorättigheterna från 200 kronor till 600 kronor och blev förvånad när Lundh villigt betalade.

Trots att Lundh uppenbarligen hade någon sorts ”ensamrätt” verkade även andra fotografer vid Ransvik. Vad gäller fotovykort av badande finns en hel del kort av Lundhs konkurrent Arthur Rube, som också hade ateljé och affär i Mölle. Även Thure Kronholm tog många bilder från Ransvik.

En del fotovykort har en notering med datum som skrivits på glasplåten, se längst ner till höger på nedanstående vykort. Vykort med datumnotering finns med Arthur Rube som angiven fotograf på kortet, men de med datering från 1913 (t.ex. ”10 5/8 13”, dvs. sannolikt fotografi nr 10 den 5 augusti 1913) saknar ofta information om fotograf. Det är Thure Kronholm som har tagit de fotografierna (se Magnusson & Täckström, 2016, s. 220). Kronholm hyrde ut sin affärslokal till Rube under några år i början av 1910-talet, så det är möjligt att även vissa av de kort som såldes av Rube är tagna av Kronholm.

Även till exempel Zander Karlsson fotograferade badande vid Ransvik i början av 1910-talet (Magnusson & Täckström, 2017, s. 75–79).

Det fanns alltså flera andra fotografer som verkade vid Ransvik. Kanske sålde Lundh vidare rättigheter i andra hand. Mer information och diskussion om Lundhs ensamrätt till fotografering finns i inlägget om Lundh och hans ateljéer: https://kullensvykort.com/2024/08/21/fotograf-peter-p-lundhs-ateljeer/

Första världskriget och framåt

År 1914 köper AB Kullabergs natur västra Kullaberg av markägaren Gyllenstierna. Samma år blev det förbjudet med fotografering av badande vid Ransvik. Bolaget såg också till att uppföra 30 badhytter på stranden för ombyte.

I början av sommaren 1914 var det rekordmycket folk vid Ransvik. Men de glada dagarna var snart över. I samband med första världskrigets utbrott i slutet av juli samma år försvinner i princip all tysk turism som till stor del utgjort badlivet.

Ransvik skulle dock få flera renässanser och återkom som ett populärt resmål. I början av 1920-talet uppfördes en kaffestuga, som i sig blev ett vanligt vykortsmotiv, se nedan. I dag finns en välbesökt restaurang vid platsen, Ransviks havsveranda.

Litteratur

Henrik Ranbys artikel I ”skön endräkt”? Gemensamhetsbadet i Mölle mellan paradis och pandemonium 1905–1925 i tidskriften RIG 2016:4 (Ranby, 2017). Kan läsas här: https://journals.lub.lu.se/rig/article/view/16735

Det vackra huset i Möllebergsbacken: om 150 år av turism vid Kullabergs fot (Magnusson, 2009). Innehåller ett särskilt avsnitt om gemensamhetsbadet.

150 personer från när och fjärran som satt avtryck i byn, Människor i Mölle del 1 (Magnusson & Täckström, 2016).

När synden kom till Mölle, Människor i Mölle del 2 (Magnusson & Täckström, 2017). Innehåller ett omfattande avsnitt om gemensamhetsbadet och flera andra artiklar som anknyter till Ransvik.

Resan till Paradiset, Människor i Mölle del 3 (Magnusson & Täckström, 2019).

Här ha vi det ljufveligt. Hotell och pensionat i Mölle och Arild genom alla tider (Magnusson & Täckström, 2012). Innehåller ett avsnitt om kaffestugan i Ransvik.

Män i baddräkt – en kroppslig kulturhistoria (Larsson, 2011). Innehåller mycket intressant information om badmode i början av 1900-talet.

AB Kullabergs natur 1914-1999: förvaltning, forskning, naturvård och turism (Påhlsson et al, 2014). Information om AB Kullabergs natur som tog över som markägare 1914.